Hur ont har jag, hur ont har andra? Vilken smärta är värst, vilket tillstånd av smärta är värst?
Att läsa på FB, där jag har mina likar i EDS, om att de kräks av smärta. Det gör mig illa att höra men jag har aldrig kräkts av smärta trots alla mina år med värk, barnafödande, diverse operationer och otaliga tarmvred som jag haft.
Har jag ont egentligen? Hur står jag ut med min smärta?
Jag funderar lite till...
Backar tillbaks ett steg och inser att jag aldrig kan jämföra min smärta med någon annans.
Jag vet att när jag har som ondast tiger jag still, jag kan inte prata, blir inåtvänd och hoppas att ingen ska se mig.
Kurar ihop mig i en boll, ibland fysiskt men framförallt psykiskt.
På FB känns det mycket som att man ska bräcka varandra eller är det jag som är såpass ny att det bara är min upplevelse.
Jag vet att jag har väldigt hög smärttröskel och kan trots stor smärtpåverkan jobba, fixa med barnen, handla etc.
Men det tar såklart slut en dag, en dag faller jag. Jag har brakat ihop men inte fallit.
Jag vill inte ha ont, jag vill inte ha EDS, jag VILL INTE!
Nu är det tyvärr så och det gäller att acceptera fakta.
Jag har kommit en bit på väg men backat idag igen när den onda smärtan slagit till som alltid vid väderomslag och andra påfrestningar. Tar en citodon för att få det lite drägligare, tack för att jag fått dessa nu.
Tänk om jag fått dem tidigare, då hade jag förmodligen inte varit så djupt nere i smärthelvetet. Det är samma sak här, läkaren visste inte bättre, jag visste inte bättre och detta måste jag acceptera.
Om acceptans kommer jag att skriva om i andra inlägg. Förbannat svårt är det i alla fall!
Tar en kort runda i trädgården innan killarna vaknar. Klurar på hur det skulle kunna ändras på för att få det mer EDS-vänligt.
Må så gott!
Åsa
