Tårarna rinner nerför mina kinder.
Jag saknar dig mamma.
Jag saknar dig söstra mi.
Jag saknar dig också min allra bästa, käraste vän och jag saknar mig själv.
Att titta tillbaks är faktiskt ingen mening men att se och komma ihåg de positiva delarna är viktigt. Att kämpa för att komma tillbaks om bara så lite. Lite mer av mig själv.
Saknaden gör mig sårbar.
Saknaden äter upp mig inifrån.
Ska jag stoppa?
Ska jag gråta?
Vem torkar mina tårar?
Vem hjälper mig att stoppa?
Jag vill bli buren, jag klarar inte av att bära andra längre.
Torkar tårarna och fortsätter med dagens måsten. Dammdinosaurier i varje hörn.
Åsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar