Diagnos

Det tar ett tag att vänja sig.
Jag får snart en diagnos.
Inte konstigt att andra inte fattar när jag själv knappt gör det.
Jag har ont. Så ont att kroppen inte kan gå i sovläge utan medicinering.
Det känns som att jag har influensa i hela kroppen utan att ha feber.
När det är som värst kan jag knappt gå på mina fötter, inte hålla i en kopp kaffe utan att kroppen skriker släpp!
Diagnosen blir förmodligen Fibromyalgi, möjligen något mer men det kan bara tiden utvisa.
Idag är jag sjukskriven deltid. Jag har fått KBT och jag går även kurs i Mindfulness.
Medicinen jag tar hjälpte mig de första veckorna men nu är det värre igen,  frågan är väl om dosen måste ökas.  Stressen förra veckan är kanske en bidragande orsak till att det återigen känns hopplöst. Hopplöst att aldrig någonsin får vara smärtfri igen.
Jag vet att det blir bättre till våren när värmen kommer, jag har gått odiagnosticerad i minst 30år.
Läkare efter läkare, annan sjukvårdspersonal har vänt mig ryggen när jag bett om att få hjälp. Äntligen fick jag träffa en annan läkare som tog mig på allvar och även lyssnade när jag inte ville bli medicinerasd med SSRI.
Jag tar en dag i taget.
Ibland bara en timme. Är sårbar och tyvärr är man emellanåt som en svamp om någon fäller en taskig kommentar eller bara en blick. Vad är deras rätt att döma mig?
Fick ett svar förra veckan på min fråga varför jag blir behandlad annorlunda nu:
Erfarenhet.
De som själva aldrig varit i min sits saknar erfarenhet.
Erfarenhet om att livet inte alltid är som man själv önskar det borde vara.

Mindfulness för dagen blir att träna acceptans.
Acceptans att det är såhär livet är just nu.
Meditation för dagen är 20 min sittande, andningssnkaret och om jag känner för det andrum.