Jag har gjort en Gastric By Pass!

Först ska jag förklara vad en Gastric By Pass (GBP kommer jag att skriva framöver) är en operationsmetod där man förminskar magsäcken. Du ska ha varit överviktig länge och i Kronobergs läns landsting ha ett BMI över 35. Man gör denna operationen då man måste av olika själ gå ner i vikt, då man på egen hand inte lyckas.

Jag börjar min historia för längesedan. Jag har alltid varit ett knubbigt barn, var aldrig "smal och fin" som alla andra, detta fick jag också höra av så gott som alla i min omgivning. När jag sedan kom i tonåren var jag tjock. Och har så förblivit. Vikten har för mig inte spelat någon roll utan det är storleken på mig. Aldrig att det var enkelt att handla kläder, ångest, tårar och tandagnisslan-ALLTID. Som barn var det inte enkelt för föräldrarna, det fanns inte kläder till mig. Mamma slet sitt hår varje gång vi var tvungna att hitta något till mig, och så har det sett ut fram tills de stora kedjorna lanserade sina "stora" storlekar.
Inte var det kul att handla kläder då heller, för det är verkligen inte anpassat/designat till oss stora. Varför ska vi ha tält? Nåväl, kläder har jag hittat de senaste åren men det är INTE optimalt att vara tjock. Man orkar inte med barnen, man har ständig ångest över att nu måste du äta men inte för mycket, du tror att folk tittar på dig när du äter och då får du ångest över det och då gör man vaddå? Jo, man tröstäter och får ångest över det. Matmissbruk i allra högsta grad.

Tack, för att jag fick gå i terapi! Det möjliggjorde att jag kunde förändra mina tankar och inse att det inte var ok att tröstäta, det går att ersätta med annan handling och, eller tankeverksamhet. men det är bara jag som kan göra förändringen i huvudet, ingen annan.
Så började kilona krypa på mig igen, Mrs Stress i kroppen ville behålla allt och absolut inte dela med sig. Fruktansvärt egoistisk typ det där :-)
När jag insåg att jag inte skulle kunna reda ut en viktminskning till på egen hand gick jag till företagshälsovården som remitterade mig till Ljungby Lasarett för bedömning om jag skulle bli opererad eller ej.

Gissa att det var nervöst, tror inte jag har varit så nervös i hela mitt liv innan. Kan gifta mig flera gånger till, eller gå på anställningsintervju ja nästan hur många gånger som helst utan att bli så nervös som jag var den där dagen 30 April-09, som skulle förändra hela mitt liv.
Att sitta framför en läkare som genast börja prata om operationen, hur den går till, hur länge man ligger inlagd, vad som är för och nackdelar med titthål respektive öppen kirurgi. Jag satt bara och gapade, visste inte om jag var godkänd så till slut fick jag fråga. Jamen det är väl klart säger han då. Vaddå klart? Han hade ju inte sagt något, frågat minimalt bara entusiastiskt förklarat hur det går till....
JIPPIE!!!
Jag var godkänd!

Lättnaden var enorm, jag skulle slippa ångesten, gråten, mina svårigheter att röra på mig, slippa alla hemska gånger man var tvungen att köpa kläder. Att på några minuter få hela livet att leka igen, helt enkelt underbart.
Tankarna om denna operation har funnits länge, jag har bearbetat att få göra operationen i 10-12år. Tidigare har jag blivit övertalad att inte göra den av en undersköterska som jobbar på samma avdelning som jag låg på vid operationen. Och tack vare hennes övertalning kunde jag bli opererad med titthål istället för snitt. Man hade på dessa år som jag har väntat utvecklat titthålskirugin.

Att jag skulle få stort stöd från make, andra familjemedlemmar och vänner var tvunget. Jag stötte och blötte mina frågor med ett par kompisar som gjort operationen. Uppmuntran från andra vänner har varit jättebra, då vet man att man är på rätt väg. Att ha andra runt omkring sig som har erfarenhet av operationen var avgörande för att jag skulle opereras. De vet vad det handlar om och vet också hur det är att ständigt vara tjock.

Så efter att ha blivit bedömd fanns det inget annat att göra än att vänta, vänta och återigen vänta. Ja, himmel vad man har blivit besviken många gånger för att inte ha fått något brev från kirurgen. Ringde någon gång och frågade när de trodde att det kunde bli, ännu mer besviken...Inte förrän tidigast dec-09.
Men, sista dagen på semestern. Vi tillbringade den nere i Hällevik, badade, solade och åt en väldigt god middag på en trevlig restaurang i Sölvesborg. Pizza med mozarella, oxfilé, oliver färska tomater och ruccola. När vi kom hem gick maken ner till brevlådan, och i handen håller han ett tjockt kuvert från Kirurgen i Ljungby. Det enda han säger är- Skrik inte, snälla!
Jag skrek inte, blev bara så taggad! ÄNTLIGEN!!!
Sista helgen jag skulle få äta på många, många veckor. Oj, vad jag njöt.
De tre veckorna innan operationen drack jag Modifast, en dryck som gör att du går ner i vikt, snabbt. 4ggr om dagen drack jag det, har aldrig provat innan eftersom jag HATAR sånt, men har man bestämt sig för något är det väldigt enkelt att utföra. Nästan 10kg tappade jag innan operationen och det möjliggjorde att jag blev titthålsopererad.
Den sista augusti-09 opererades jag. Allt gick väldigt bra och jag var inte det minsta nervös.
Personalen var underbar på lasarettet och jag fick all hjälp jag behövde. Det första dygnet var jobbigast men med min positiva inställning gick det snabbt över. Jag klarade mig själv hela tiden och var piggast av oss alla som opererades samtidigt.
När jag kom hem skulle jag äta flytande i 2-3 veckor, soppa, soppa och åter soppa. Men det gick bra. Sedan var det puré som gällde, herregud så gott det kunde vara då! Att få känna lite motstånd i munnen efter nästan 6 veckor med bara flytande var härligt. Sedan flöt ;-) allt på och jag introducerade "riktig" mat efter någon vecka till.

Vikten har jag knappt pratat om ännu... :-)
Det är inte så viktigt, faktiskt. Att min ångest är helt borta och att jag nu kan köpa stl42 i byxor är viktigare. Men vilken tid det tar att shoppa! Nu kan man ju prova massor med kläder och VÄLJA vad man vill ha inte bara att storleken passar. LJUVLIGT!
Idag har jag sedan invägning 10 augusti-09 tappat ca 27kg. Jag har en del kilo kvar men de viktigaste överviktskilona är borta.

Att livet är härligt att leva det vet jag nu!

Jag kommer inte riktigt ännu att lägga ut bilder på mig före och efter. Måste fundera på om jag vill, kanske, kanske.

Må så gott!
Kram på er!

Åsa